När text är överflödig

Same vs. lapp

Under mina samtal med Cissi, Robin och Susanne ber de mig att kalla dem för ”lappar” istället för samer. Detta var till en början mycket främmande för mig eftersom lapp ofta anses vara ett skällsord, i alla fall här nere i söder. När jag påpekar det förklarar de för mig att samerna själva skiljer på lappar och samer, även om samer förstås är folkgruppens officiella namn. ”När vi pratar om samer syftar vi på dem som bor längre norrut. De tycker att de är lite finare än alla andra och för dem är den samiska kulturen extremt viktig. De går till exempel omkring i kolten hela tiden, medan vi bara bär den när det är begravning eller under lapphelgen.*”, berättar Cissi. Robin fyller i: ”Lappar är de som lever av renskötsel, alltså är vi lappar. Vi är inte är lika malliga över våra rötter som samerna är. Jag är renskötare och jag har samiskt ursprung, men jag är också svensk medborgare och det är inte mer med det.”

Susanne som kommer från en svensk familj utan någon samisk anknytning säger att ingen har problem med att hon kallar sig lapp. Skulle hon däremot komma på att kalla sig same skulle reaktionerna bli annorlunda. ”Jag som är ingift i samesamhället kan tycka att det hela är lite löjligt ibland. Visst förstår jag att de är ett minoritetsfolk och att de värnar om sin kultur, men jag tycker inte att det är nödvändigt att vara så exkluderande. Allt genomsyras av en vi-mot-dem-mentalitet. Jag nekades till exempel medlemskap i slöjdgruppen i Malå sameby eftersom jag inte är av samisk börd. Men mina barn är ju av samisk börd och om jag inte får lära mig slöjda, hur ska jag då kunna lära dem?”

* Varje sameby har sin egen lapphelg som infaller på ett specifikt datum varje år. Evenemanget anordnas av samebyn och besökarna erbjuds aktiviteter som till exempel lassokastning.

Lapp?

Same?

Sandlådenivå i Sametinget

Eftersom samerna är ett ursprungsfolk har de en annan ställning än andra minoritetsfolk i Sverige. Som ett erkännande av att samerna är ett eget folk inrättades 1993 Sametinget efter beslut i Sveriges riksdag. Sametinget har myndighetsstatus och lyder under Sveriges regering. Däremot får direkta besluta fattas i frågor som rör den egna kulturen, språket och sameskolorna. Sametinget är även central förvaltningsmyndighet för rennäringen. Sametinget består av 31 ledamöter som vart fjärde år utses genom allmänna val. För att få rösta måste man vara inskriven i sameröstlängden som för närvarande består av 7 809 personer. Det politiska arbetet leds av en heltidsanställd styrelseordförande. Sametingets kansli ligger i Kiruna, men plenummötena som hålls tre gånger per år hålls runt om i Sápmi.

Jan Rannerud är en av de 31 folkvalda ledamöterna i Sametinget och under den vecka jag var på besök råkade han faktiskt vara på plenummöte. Därför kom jag och Susanne naturligt in på samtalsämnet under min första kväll i Malå. Vid min ankomst hade jag en mycket positiv syn på Sametinget. I boken Samer – ett ursprungsfolk i Sverige hade jag läst att Sametinget gjorde det lättare för samerna att göra sin röst hörd och att det nu var möjligt för dem att påverka samhällsplaneringen. Jag är inte naivare än att jag insåg att påståendet kanske inte var helt överensstämmande med verkligheten, men Sametinget lät trots allt som ett bra initiativ. Susannes uppfattning är en annan. Hon berättar att Sametinget är uppdelat i grupperingar mellan de hon kallar samer och de hon kallar lappar. ”De flesta som sitter i Sametinget har vanliga jobb och sitter där bara för att de tycker det är roligt. Eftersom det sitter så få renskötare tas våra frågor aldrig upp. Ingen förstår vad vi menar eller hur vi vill ha det eftersom ingen där förstår sig på renskötseln. Svenska Samernas Riksförbund (SSR) bryr sig mer om oss än vad Sametinget gör och därför är det dit vi brukar vända oss. Helt ärligt är Sametinget ett skämt, det är verkligen på sandlådenivå. Ofta tar ledamöterna upp sin samebys gränskonflikter och det är inte ovanligt att förhandlingarna urartar genom att någon går till personangrepp. Nej, Sametinget är verkligen inget att tala om.” Därefter bytte hon samtalsämne, men jag hade hört tillräckligt för att förstå att Sametinget inte riktigt fungerar fullt lika bra som allmänheten verkar tro.

Källa: Samer – ett ursprungsfolk i Sverige

Plenummöte i Sametinget

Fördomar

Samernas historia har genom åren präglats av rasism och diskriminering. Fortfarande är fördomar mycket vanliga, ofta som en konsekvens av marktvister mellan samer och icke-samer. Även om fördomarna verkar ha starkare fäste i norr där samerna själva bor, har vi nog alla hört påståendet att ”samerna bara lever på bidrag”. När jag vid ett av våra samtal tar upp ämnet med Cissi och Robin suckar Cissi. ”Jo, den har man ju hört ett par gånger…” Robin säger att han antar att man syftar på de bidrag samerna får av staten för renar som dör i trafiken. ”Det är bara löjligt. Vi får ungefär 3 500 kr i ersättning för en vaja, 1 900 kr för en sarravas 1 500 kr för en kalv. Det är ingenting jämfört med vad vi hade fått för en slaktad ren som ger ca 62 kr/kg.” Några andra specifika bidrag menar han att de inte får. ”En del fördomar är däremot sanna, som att vi bara äter renkött till exempel. Varför skulle vi köpa kött när vi har det därute gratis? Dessutom finns det inget kött som smakar så gott som renkött!” Han fortsätter: ”Vi äter renkött i alla dess former och vi tar vara på varenda liten del av renen. Av blodet gör vi till exempel blodpalt och fettet torkar vi och sedan har vi det i kaffet. Det är väldigt gott!” Efter mitt besök i Malå sameby kan jag intyga att detta påstående stämmer. Under de fem dagar jag var där fick jag smaka hamburgare gjord på renkött, köttfärssås gjord på renkött, renskav, smörgåspålägg i form av renkött, blodpalt gjord på renblod och naturligtvis även kaffe med torkat renfett. Finessen med renfett i kaffet är att det smälter, vilket gör att det fyller ungefär samma funktion som kaffegrädde. Att det skulle vara ”väldigt gott” är dock en överdrift! Renens kött smakar däremot bra. Smaken är väldigt säregen och det smakar på något sätt mer än vad annat kött gör.

Eftersom jag vill prata mer om fördomar frågar jag Cissi och Robin hur de egentligen upplever allmänhetens attityd. Vid det här laget har även deras vän Rickard anslutit. Cissi säger att hon upplever att allmänheten idag har en ganska neutral inställning till samerna. ”Det är klart att det alltid är svårare att tillhöra en minoritetsgrupp, men jag tror faktiskt att det överlag är lättare att vara same idag än vad det var förr.” Robin fortsätter: ”Det har ju funnits renar här i alla tider så folk är liksom vana. Om någon bråkar är det oftast den äldre generationen, alltså de som har växt upp med en negativ syn på oss.” Cissi håller med honom: ”Ja, vi har det faktiskt väldigt bra härnere. Vi har inte så mycket rovdjur och folk är som sagt var inte så sura. Det är nog svårare för dem i norr.” Rickard berättar dock att han blivit hotad med polisanmälan för att han körde skoter på vägen en gång.

När jag undrar över om de någonsin har utsatts för någon form av mobbning på grund av sitt ursprung, säger Cissi att hon hamnade hos rektorn en gång under högstadiet för att hon slagit en kille som kallade henne ”lappjävel”. ”Antingen står du upp för att du är lapp eller också tar du skiten.”, menar hon. Rickard berättar att han kallades för ”lappen” under hela sin skoltid. ”Men jag tog verkligen inte alls illa upp. Jag visste att folk bara skämtade och om jag sa ifrån slutade de.”

Rickard och Robin flyttar bort en trafikskadad ren från vägen

Det dagliga arbetet

Under mina återstående tre dagar i Malå sameby fick jag delta i det dagliga arbetet som främst består i att titta till renarna och flytta dem då det behövs. En flytt är till exempel nödvändig om renarna befinner sig mycket nära en stor väg eller om de helt enkelt har gått utanför det landområde som tilldelats samebyn. Från tidig morgon till sen eftermiddag satt alltså jag, Cissi och Robin i bilen, undantaget en timmes lunch på restaurangen i Bastuträsk. På en dag förbrukas nästan en hel bensintank och det är sällan motorn stängs av även då bilen står stilla. Detta var något som verkligen förvånade mig. Samerna är ett naturfolk och renarnas känslighet för väder och vind innebär att de i synnerhet drabbas av de miljöförändringar som nu sker till följd av bland annat koldioxidutsläpp. Trots detta faktum har Cissi och Robin inte övervägt tanken på en miljöbil och de har uppenbarligen inga större problem med tomgångskörning.

Det senaste seklets tekniska utveckling har underlättat samernas arbete något enormt. Bilen gör det till exempel möjligt för Cissi och Robin att bo inne i Malå och ändå kunna utföra sitt arbete. När renarna betar på vintermark måste de dock flytta ut till en stuga som ligger närmare kusten. Cissi förklarar att det skulle bli för långt att köra varje dag annars. Fram till mitten av 1900-talet bedrevs renskötseln med skidor som enda transportmedel och renskötarna bodde i tält, så kallade kåtor, ute hos djuren. Då hjorden skulle samlas eller flyttas hade man vallhundar som enda hjälp. Vallhundarna förekommer fortfarande, men idag används de snarare som komplement till snöskotrar, motorcrosser och helikoptrar. De moderna transportmedlen innebär tillsammans med uppfinningar som kommunikationsradion att det fordras ett mycket mindre antal renskötare för att utföra uppgifterna idag. Både Cissi och Robin betonar ändå vikten av det traditionella. ”Eftersom vi är ett minoritetsfolk håller vi ganska hårt på våra traditioner och vi försöker bruka traditionella metoder i den utsträckning det går. Renarna märks ju till exempel fortfarande med kniv.”

Samtidigt har det moderna samhället skapat nya problem för samerna. ”Bilen är vår bästa vän, men det är också vår värsta fiende”, berättar Robin. ”Tidigare var rovdjuren vårt största hot och de river fortfarande många renar, men idag tar trafiken ännu fler. I samband med att vägnätet byggs ut häruppe, skärs dessutom av många av våra gamla flyttleder av. Detta stör renarna och för att undvika att flocken skingras måste vi överge våra traditionella metoder.”

Ett annat bekymmer med att vara same i dagens moderna samhälle är att det idag är svårt att försörja sig helt på rennäringen trots det prisstöd man får från Sametinget för varje kilo sålt kött. Man måste helt enkelt ha en stödinkomst. Robin berättar att många, däribland han själv, kombinerar renskötseln med skogsröjning. ”Skogsröjning är ett bra alternativ till renskötseln eftersom arbetstiderna är väldigt flexibla.” Andra väljer att göra som Cissi och kör lastbil eller jobbar extra i affär.

Källa: Samer – ett ursprungsfolk i Sverige

Cissi och Robin i bilen

Cissi flyttar en grupp renar med hjälp av bilen

Jag och Robin ska angripa renarna från andra hållet med motorcross

Renflytt

Sarvslakt och renskiljning

Förutom kalvmärkningen innehåller sameåret ytterligare två stora händelser: sarvslakten som infaller i september och renskiljningen som infaller mellan oktober och januari beroende på väderförhållanden. När det blir kallare rör sig renarna österut mot kusten och först då de befinner sig nära samebyns gränstrakt påbörjas skiljningen. Det är alltså omöjligt att på förhand fastslå ett datum. Det var egentligen tänkt att mitt besök skulle sammanfalla med årets stora renskiljning, men temperaturen sjönk inte i den takt man förutspått och skiljningen inträffade därför inte förrän tre veckor efter att jag åkt hem. Däremot fick jag vara med om en skiljning i mindre skala i samband med kalvmärkningen.

Sarvslakten infaller alltid strax före renens brunsttid som börjar i slutet av september. Anledningen till att man väljer att slakta vid just den här tidpunkten är att det är då sarvarna väger som mest. När parningstiden är över har i stort sett allt kroppsfett och även en stor del av muskelmassan förbrukats. Många menar dessutom att köttet är oätligt efter brunsten. Sarvslakten sker på samma sätt som den stora kalvmärkningen genom att renarna slussas in i en hage och därefter fångas in med hjälp av lasson. Man slaktar dock inte på plats, utan renarna transporteras sedan till slakterier med djurtransport. De sarvar med bäst anlag samt de som ännu inte väger så mycket sparas för att betäcka vajorna.

I mitt förra inlägg skrev jag att renarna får gå överallt. Detta stämmer bara delvis. De får gå överallt inom de landområden som tilldelats samebyn. Det landområde som ligger i anslutning till samebyn kallas för åretruntmark. Där får renarna gå året runt liksom namnet antyder och under sommarhalvåret betar samtliga renar på åretruntmarken. Utöver åretruntmarken har alla samebyar även tilldelats vintermark som är belägen närmre kusten. Där får renarna gå mellan oktober och maj. Anledningen till att samernas landarealer utökas vintertid är helt enkelt att det är ont om mat för renarna.

Renskiljningen infaller då renarna ska gå på vinterbete. Med hjälp av helikoptrar och andra fordon samlas hela renhjorden ihop. Därefter skiljs renarna ut i mindre grupper, ofta uppdelade efter ägare. De utskiljda grupperna placeras sedan ut på olika delar av samebyns landområden med hjälp av speciella transportbilar. Detta för att alla renar inte ska gå och beta på samma ställe. Tidigare drev man alltid renarna till sina respektive vinterbeten, men idag är de gamla flyttlederna ofta avskurna av vägar, samhällen, skogsbruk eller gruvdrift. I samband med renskiljningen slaktas även de kalvar och vajor som man inte tror ska klara vintern. Därtill passar man också på att räkna och vaccinera djuren.

Källa: Same och lapp – i tid och i otid

Vid sarvslakt och renskiljning drivs renarna precis som vid
kalvmärkningen ut i en mindre hage

Fast den här gången dras säckväven ännu snävare runt renarna
för att de ska tvingas upp på transportbilen

Renarna som inte går självmant får man ibland hjälpa

Dag 2 - kalvmärkning

Dagen efter min ankomst väcktes jag redan halv sju. Eftersom dagarna är så korta uppe i Norrland under vinterhalvåret gäller det att komma iväg tidigt och utnyttja de få ljusa timmarna. En halvtimme senare satt jag därför i bilen tillsammans med Cissi och Robin – utan frukost i magen. I familjen Rannerud äter man nämligen inte frukost. Istället fikar man med en kopp kaffe och en macka vid tiosnåret. Vi hann inte köra mer än ett par kilometer innan jag fick se mina livs första renar. De stod helt oberörda och åt gräs i en trädgård strax intill vägen. Jag var helt förundrad. Fick renarna verkligen lov att beta i folks trädgårdar? Cissi och Robin skrattade åt min förvåning. Robin som förstod vad jag tänkte berättade att renarna får gå överallt, men att renskötarna måste ersätta de grödor renarna förstör och äter upp.

På dagens schema stod kalvmärkning. Vanligtvis märks årets renkalvar i mitten av juli, men Robin hade hittat en grupp renar där kalvarna var omärkta. Jag hade alltså tur! Märkningen sker genom att man skär av en bit av renens öra med en kniv. Så har man gjort i alla tider och det orsakar inte renen någon smärta. Alla renägare har sin egen märkning och inom den egna samebyn kan man i regel alla märkningarna. Kalvarna märks för att man ska veta vem kalven tillhör när det är dags att slakta renarna.

Cissi och Robin hade föregående dag drivit in den omärkta rengruppen i ett stort hägn som används vid kalvmärkning, slakt och skiljning. Vid tillfällen som det här krävs det många människor och därför hade alla i samebyn som inte jobbade den dagen kallats in för att hjälpa till.  Det skulle även jag göra. Tillsammans hjälptes vi åt att driva ut renarna genom en smal öppning in till en angränsande hage. Därefter omringade vi renarna med ett stycke säckväv (en tunn, slitstark nylonväv) som vi efterhand drog allt snävare kring dem. Till slut var utrymmet så pass litet att man enkelt kunde gå fram och fånga in en kalv i hornen. Vid den stora kalvmärkningen används ofta lasso för att fånga in renarna. Eftersom kalven håller sig till sin mamma under det första levnadsåret kan man genom att titta på vajans märkning se vilken renskötare kalven tillhör. Robin behövde dock inte titta på några öron. ”Jag känner igen alla renar.”

Vi har precis lyckats driva ut renarna i hagen och en av renskötarna
i samebyn, Jonas, ska fånga in en av sina omärkta kalvar med lasso

Rickard och Cissi hjälps åt med säckväven som
vi ska omringa renarna med

Hagen har nu blivit mycket mindre,

kalvmärkningen kan börja

När man kommit såhär nära renarna är de lätta att fånga in

Robin har fångat in en omärkt kalv i hornen

En annan renskötare håller fast kalven medan
Robin öronmärker den

Kalven får nu Robin Ranneruds märkning

Såhär kan ett renmärke se ut

Mitt besök i Malå sameby

Historien bakom mitt projektarbete tar egentligen sin början i somras då min familj var uppe i Norrland för att besöka släktingar. Projektarbetet kom på tal och jag sa att jag gärna skulle vilja göra någonting med anknytning till samerna, men att jag inte riktigt visste hur jag skulle gå tillväga. Det har nämligen alltid irriterat mig att ämnet inte tagits upp en enda gång under alla mina skolår och i projektarbetet såg jag en chans att studera det på egen hand. Som av en händelse var det någon i sällskapet som hade kontakter i en sameby och två minuter senare hade jag en lapp med ett namn och ett telefonnummer i min hand.

I början av oktober skrev jag ett brev till familjen Rannerud för att förbereda dem på mitt telefonsamtal och en vecka senare ringde jag. Jag var jättenervös och blev därför först väldigt lättad när ingen svarade, men efter fem dagars tutande i telefonluren förbyttes lättnaden mot uppgivenhet. Det tog ytterligare ett par dagar innan någon äntligen plockade upp luren och samtalet som följde var nog ett av de fåordigaste jag någonsin upplevt. Faktum är att jag större delen av tiden satt och pratade med mig själv. Någon enstaka gång fick jag respons från andra änden i form av ”jooo”. På något sätt lyckades vi ändå komma överens om att Jan, mannen jag pratade med, skulle höra av sig till mig då det började dra ihop sig för renskiljning. Det dröjde bara två veckor innan jag fick ett mail med klarsignal och tio dagar senare var det dags för mig att åka till Malå i södra Lappland.

Resan till Malå inkluderade två flyg och två regionsbussar och tog mig drygt tolv timmar. Jag skulle vara där i fem dagar och det var arrangerat så att jag skulle få bo hos Jan och hans fru Susanne, men dagarna skulle jag spendera med deras son Robin och hans flickvän Cissi. Robin är nämligen renskötare på heltid och därtill också arbetsledare i samebyn.

Eftersom allt skedde så hastigt hann jag egentligen aldrig bygga upp några förväntningar inför mitt besök och kanske var det just mitt öppna sinne som gjorde att människorna jag mötte faktiskt vågade släppa mig nära inpå. Det kändes som att jag fick lov att leva någon annans liv i fem dagar, jag fick liksom en inblick i en helt annan värld. För det är precis vad det är; en helt annan värld. Tempot är ett annat och även drömmarna är annorlunda. Därför kan jag utan tvekan säga att mitt besök i Malå sameby är något av det häftigaste jag upplevt och i kommande inlägg ska jag dela med mig av en del av dessa upplevelser. 

Fakta om Malå sameby:

• Samerna i Malå sameby är skogssamer, vilket innebär att deras renar går i skogen och inte på fjället
• Samebyn har tilldelats ett landområde som omfattar ca 7 700 km², varav ca 3 000 km² är åretruntmark
• Hela byn har sammanlagt ungefär 6 200 renar, en siffra uträknad med hänsyn till hur många renar som kan beta marken
• Det finns 11 aktiva renskötarplatser i byn, därtill har några familjer skötesrenar (när man inte försörjer sig på rennäringen, utan bara har ett tiotal renar som hobby)
• Det slaktas ungefär 2 000 renar per år i hela byn och varje år märks nästan 4 500 kalvar

Jag och renarna

6 februari - samernas nationaldag

Samernas flagga

Idag den 6 februari är det samernas nationaldag och olika aktiviteter anordnas därför runt om i landet. Nationaldagen är gemensam för alla samer i Sápmi och har firats sedan 1993 till minne av det första samiska landsmötet som hölls i Trondheim den 6 februari år 1917. Det var första gången någonsin som nord- och sydsamer från Norge och Sverige samlades till ett gränslöst möte för att diskutera gemensamma frågor. Eftersom den samiska nationaldagen är en flaggdag hissas även den samiska flaggan. Cirkeln på flaggan är en symbol för solen och månen och flaggans färger är hämtade från kolten.

Källa: www.samer.se

Lite snabba fakta om samerna!

Karta över Sápmi

• Begreppet Sápmi innefattar både landet Sápmi och folket samerna
• Samerna bor i Norge, Finland, Ryssland och Sverige. De har ingen egen nationalstat, men det stora landområde där de bor kallas för Sápmi. Sápmi sträcker från Idre i Dalarna i söder, till ishavet i Norge i norr och till Kolahalvön i Ryssland i öster
• Man beräknar att det bor ungefär 80 000 samer i Sápmi, varav 20 000 i Sverige
• I Sverige finns det 51 samebyar
• Samernas huvudort är orten Karasjok (Káráśjohka på samiska) i Norge
• Samerna har ett eget språk som kallas samiska. Inom samiskan finns det olika dialekter. I Sverige talas bland annat nordsamiska, lulesamiska, umesamiska och sydsamiska
• Till de traditionella samiska näringarna hör renskötsel och slöjdande. Idag är endast tio procent av samerna i Sverige sysselsatta inom rennäringen
• Den samiska klädedräkten kallas för kolt och används vid högtidliga tillfällen. Dess utseende varierar beroende på varifrån du kommer, men de gemensamma färgerna är blått, rött, gult och grönt
• Samerna har ett eget parlament som kallas för Sametinget
• Samerna har en egen flagga, en egen nationalsång och en egen nationaldag (6 februari)
• Honrenen kallas för vaja, hanrenen kallas för sarv eller sarravas och de unga djuren kallas för kalvar

Källa: www.samer.se